Tjolahopp!

Nu blev jag lite sur då jag hade skrivit ett jätte inlägg och helt plötsligt bestämde sig datorm för att göra en windows uppdatering. Så allt försvann efter att den hade fixat och startat om sig och donat. Meeen !

Som ni säkert förstår av rubriken att döma, så handlar detta inlägget om hur vi reagerade. För även om båda var glada innerst inne, så reagerade vi väldigt olika. Jag gjorde testet utan min sambos vetskap, han satt vid datorn och trodde att jag började bli sjuk bara, vilket jag med trodde. När jag till slut bestämde mig för att gå in och duscha och hoppas på att jag skulle piggna till genom det så fick jag ett infall att jag skulle göra ett gravtest med. 

När jag väl hade gjort det och gick in i duschen förbanna jga mig över att jag hade gjort det. Nu skulle jag stå där i duschen igen och vara ledsen för att det inte kom något strek. 

När jag skulle sträcka mig efter en ny duschtvål så slog blicken förbi testet med, snabbt kom den tillbaka till stickan och se på tusan. Ett litet ljust rött strek började synas. Jag tog upp det och såg sakta men säkert hur streket blev mer och mer tydligt. Adrenalinet kickade igång på full speed och jag stod där och skakade för mig själv i ett par minuter. 

Ja, nu är streket där. Efter bara fyra månader, jag som hade gått och trott att det skulle ta flera månader kanske år innan jag blev gravid, man vet ju aldrig och många av mina vänner och bekanta har fått kämpa ganska ordentligt för att bli gravida. 

Jag drog en handduk runt mig och gick ut till den ovetandes pojkvännen och stack fram stickan framför honom. 

Han tittade på den, tittade på mig och tittade på den igen, innerst inne viste han nog, men han behövde nog höra det.

Så han säger tillslut "jaha, vad betyder det då??"

"Det betyder att du ska bli pappa" svarar jag. 

Hans leende blev så stort att det kunde ha gått runt om inte öronen vart ivägen.

Hans reaktion var mer genuin, han blev glad direkt, han var inställd på att detta skulle hända. Men jag behövde ett par dagar på mig att ens ta det till mig och det är inte förän nu som jag känner att det är kul, det är mysigt och roligt. Jag som har längtat efter barn i säkert 8 år men inte känt att mitt liv är redo för det och inte haft rätt kille för det heller för den delen. Jag är den som behöver mest tid på mig att låta det sjunka in. 

Nu är vi i v 11 om några få dagar och snart kan vi berätta för släkten. Jag/vi har inte bestämt oss för hur vi vill göra med vänner och så. Vi vill ju berätta men jag vill på någotvis vänta till v 15 iaf. Men vi får se hur vi gör. Julen blir händelserik för oss iaf, då vi ska berätta för släkten. 

I tisdags var vi på andra delen av inskrivningen. Vi viste inte ens att dom delar upp inskrivningen, men det är väl ganska bra egentligen, för då får man möjlighet att samla lite i huvudet mellan och kan fråga sånt som man inte kom ihåg att fråga sist. denna gången fick vi tid för ultraljudet också, inte från om några veckor, skit många enligt mig. Men ändå. 

Det är spännande, att magen har börjat synas är mysigt, dock är det lite tidigt enligt mig, den kan gott får vänta en-två veckor till. Annars kommer den blir jätte jätte stor tidigt känns det som. Bara för att livmodern ligger långt framåt tydligen. 

men men, vi ses snart igen ! =)

Ja, detta har jag frågat mig flera gånger sedan den kvällen det visade sig. Just i detta fallet så betyder faktiskt ett litet tre milimeters strek hela världen för alla, på ett eller annat vis. Det är en stark oförklarlig känsla.

 Detta är en del av det jag skrev dagen efter på kvällen.

"Idag, 021114 kom sträcket. Hur mycket kan ett litet sträck på knappt 1 centimeter betyda egentligen?

I detta läget så var det en stor grej, det var ett himla betydelsefullt sträck. Vi viste att det kunde hända. Vi hade inte riktigt reflekterat över det. Jag trodde att det skulle ta en jäkla tid, men 4 månader senare kom det.

Jag hade känt mig konstig i två-tre veckor. Fått värme svallningar, illa mående, yrsel, humörsvängningar och en pirrande känsla i magen hela tiden. Jag trodde att jag började bli sjuk och den pirrande känslan reflekterade jag inte alls över. Jag trodde bara att magen var i uppror. "

Egentligen så är det ett jätte långt dagboksinlägg. Men då det ska hållas hemligt i nu så förstår ni nog om jag inte vill skriva ut allt, en del saker vill man ha för sig själv med.:) och en del saker kanske avslöjar mig.

Idag är en sån dag när jag har feber, frossa, huvudvärk och mår allmänt skit dåligt och blir säkert sjuk nu, när jag vill / behöver jobba som mest. Men jag har fått julpyntet upp plockat igår. Antagligen lite tidigt för en del, men det är mysigt och jag kommer inte hinna de kommande helgerna. 

Hoppas ni har haft en mysig och bra måndag, denna första december dagen!:)

Hej på er!

Första inlägget och om du har läst min presentation så vet du vad denna bloggen kommer att handla om. 

Jag är gravid, en handfull personer vet om det, borträknat mig och sambon då givetvis. Jag gick in i Vecka 9 i lördags och har tydligen en framåtlutande livmoder, vilket gör att jag redan nu har en liten bulle långt ner på magen. 

Mig gör det egentligen ingenting, det är mysigt och känns lite mer verkligt. Men tanken är att släktingarna inte ska få veta från jul, det är bara tre veckor dit jag vet, men det kommer nog synas ganska tydligt då. 

Jag har skrivit dagbok på min dator från vecka 6 när vi fick veta det. Jag kommer givetvis lägga in dom här i bloggen, så ni får va med " från början";)

Jag jobbar än så länge, men jag har haft mycket problem med min IBS och växvärk. Så det har gått sådär, då det är ett ganska tungt arbete. Men jag tycker om det och mina kollegor, så fram till jul får det gå på heltid iallafall!:)

Vi hörs snart igen:)